Read My Mind - The Killers

I never really gave up on
breakin' out of this two-star town
I got the green light,
I got a little fight.
I'm gonna turn this thing around,

Can you read my mind?
Can you read my mind?

The good old days, the honest man;
The restless heart, the Promised Land,
A subtle kiss that no one sees;
A broken wrist and a big trapeze

Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you go, can you read my mind?

Det som skiljer Ystad från exempelvis Skurup eller Svedala på Sveriges antagligen sydligaste järnvägssträcka är att ljusen börjar tidigare, och pågår längre, innan dess att tåget stannar vid perrongen. Det är en meningslös observation, men likväl ett svar på min tysta fråga till mig själv, varför jag aldrig försovit mig och därefter vaknat så långt bort som Simrishamn eller, gud förbjude, Köpingebro. Så nära, men ändå så långt borta, och minst en natts promenad hem längs de av badjävlarna trafikerade landsvägarna.

Badjävlar sover väl också, så jag skulle åtminstone inte löpa risk att bli på- eller överkörd.

Något annat som är ett omisskännligt tecken på att man är en sann nattens riddare, med lila springare döpt efter äldre, vita män -- och en kvinna, som dock skrev med manlig pseudonym, och det är denna pseudonym som tåget är döpt efter -- är att man kan förutse vilken av de två perrongerna som springaren frustande och gnisslande kommer sakta till halt vid. Det blev trean, då tågsetet skulle vidare mot Simrishamn. Jag steg helt sonika genom dörren ut i juninatten, med moln som dolde stjärnorna och hamnens oranga gatlampor som ilskna eldflugor femti meter bort.

Dagens tågfärd saknade både gårdagens sällskap och allt som associeras med sagda sällskap. Jag frös när jag korsade vägen mot Continental, strax innan rödljusen. I brist på mänsklig värme övervägde jag att söka mig till rykande fritösers härd, men Max hade stängt bara minuter innan mina nattvandrande steg styrdes förbi den grällt inredda lokalen. Strax efter det turkos-vit-oranga vidundret, Norrlands stolthet, gick jag förbi en grupp på fem till sex människor som högljutt försökte reda ut "Vad fan [som egentligen] är öppet", i referens till nattklubbar och pubbar. De tycktes kamma noll, och de pratade märkligt. Badjävlar även dem, säkerligen. En infödd skulle aldrig vara förvånad över brist på aktivitet en vanlig, simpel torsdagskväll.

Fontänen på torget svämmade av någon anledning över, med följden att sex armar av strilande vatten tycktes sträcka sig från pelaren på vilken Bäckahästen sprutar vatten ut näsborrarna. Det var vackert på något odefinierbart plan, fram tills dess att jag kom att tänka på att Bäckahästen nog också var pollenallergiker, så som hans näsa tydligen rinner. Jag rös till och gick vidare.

På väg längs Stora Norregatan stannade jag helt plötsligt och oöverlagt till vid ett skyltfönster till en frisör, alternativt skönhetssalong, kallad (wo)men. Vilka revolutionerande hårsprayer eller kindklet som stod där vet jag inte, det som fångade min blick var åsynen av mig själv.

Kort, buskiga ögonbryn. Relativt välkammad, luggen noga placerad i fall åt höger. Händer i jackfickor, bylsig hoodtröja. Oleende mun -- svårdefinerade ögon. Jag har ofta funderat över mina ögon och deras uttryck. Glädje kan jag oftast utläsa när jag tittar i en spegel, även för den delen sorg eller deppighet. Den något suddiga blick som ges av några glas och som man ofta möter på pubtoaletter är lättidentifierad redan då ens blick ju är suddig, och man ser sig själv otydligt.

Men ibland kan jag inte tyda den alls, trots att jag borde hålla på facit. Är det tomhet och apati? Är det en brinnande längtan att ta sig ur buren? Tyst bestämdhet? Längtan?

Är den stängd eller öppen? Signalerar den en slutenhet och en tyst varning om att träda längre -- här nere finns inget för dig, baby. Glo bäst du vill. Eller är det tvärtom, en näst intill utmanande öppenhet? Skåda djupare, I dare you, I double-dare you. Håll blicken låst och se hur djupt du vågar skåda in i mig.

Blickar är märkliga, men jag visste inte att jag hade så mycket att tänka eller säga om min egen. Fönstret till själen, är det inte så de brukar kallas? Jag borde kanske nå min själ på ett lite djupare stadium.

Jag gick vidare. Förbi Arbetsförmedlingen, vari en ensam dator stod igång med enfärgad skärm som bytte kulör då och då. Hade jag hetat Gordon Freeman hade slemmiga varelser hoppat ut genom den, och jag hade fått hämta min kofot. Därefter solariet, från vilket ett spöklikt blått ljus bröt halvmörkret utanför. Hade jag hetat Beck, Barbarotti eller för den delen Salander eller Wallander hade jag antagligen sett ett lik ligga i ett av de gigantiska våffeljärnen. Jag gick vidare, återigen.

Nu är jag hemma, varm och redo för sängen efter en reflektiv promenad med tankarna inte bara på mig själv, utan även på gårdagskvällen och kanske än mer hemresan därefter. Det krävs ibland så lite för att sätta igång en lavin av tankar och funderingar.

Nog nu.

/wellington.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates