The Parting Glass - The Pogues

Of all the money e'er I had,
I spent it in good company
And all the harm I've ever done,
alas! it was to none but me
And all I've done for want of wit
to mem'ry now I can't recall
So fill to me the parting glass
good night and joy be with you all

Att ta studenten var en väldigt omvälvande händelse, på alla sätt. Dagen var precis så späckad som man kunde förvänta sig och flög likaså förbi alldeles för snabbt. Likväl så vågar jag säga att dagen, åtminstone för min del, nog inte kunde ha blivit bättre. Alltifrån munterheten runt fontänen i Stadsparken under champagnefrukosten; till att gå omkring och tala folk i tid och otid; till fotograferingen vid trädet; till att sjunga Kaizers Orchestra med min favoritpolack på väg till lunchrestaurangen; till att sitta med hela klassen på restaurang; till att lyssna på Kens tal, och få hålla ett själv; till att rumla fram och tillbaka i stan och så småningom, likt alla andra, hamna på skolgården; till att tala med Koc kamrater från Arlöv medan större delen av min klass stod några meter längre bak och blåste upp ballonger (jag beskyller min aktivitet på att jag var upptagen med att i rask takt dricka upp de två Mariestad jag fått levererade från Stina); till att sitta med alla andra treor, euforiska och säkerligen småfulla, i matsalen; till att ta täten med Jacob och springa emot dörren ut till skolgården; till att slå upp dörren,

till att stå, hoppa och skrika på avsatsen,

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten...!"

till att bana sig igenom folksamlingen,

till att hitta familj och emotta graulationerna,

till att under en icke specifierad tidsperiod uppleva den eufori som associeras med de där få stegen nerför den provisoriska trappan. Kramar, leenden, skratt på reflex, gruppbilder, krimskrams runt halsen, märkliga babybilder på klasskamrater, skumpaskålande och slutligen vidaretransport till Gyllekroks Allé för flakturen. Därefter en hoppande tur genom östra centrala Lund till ljudet av usla beats och märkliga låtval, även detta under en för mitt medvetande helt okänd tidsperiod. Så småningom stannar flaket, folk skingras -- vissa hemåt, jag skingras på egen hand emot Restaurang Italia istället. En snabbt inbeställd Hof och en kort, högst asocial gentemot min familj, sittande, tupplur. Därefter mat, ett gigantiskt fat tagliatelle med kalvkött Återvunnen energi och talförmåga. Fler lyckönskningar, frågor om kvällen, överlämnande av gåvor och en nyvunnen rikedom på tvåtusen riksdaler, varav femtonhundra på banken och femhundra i form av en sedel prydd av mannen som brände Örkeneds socken.

Ytterligare vidaretransport -- promenad med fadern till bilen och småprat om framtiden, hösten och vårt gemensamma Lund. Bil till Norra Fäladen, studentskiva hos en explosivt social Alex med ett halvt kompani gäster. Plats gjordes fri vid bordet i trädgården, vilket påbjöd att jag, Isabella, Emma och Arthur begav oss dit; jag och den senare gjorde vad vi kunde för att reducera mängden öl i den intill oss stående skottkärran. Mer goda samtal och skratt, viss förväntan emot övriga kvällen. Alex och David dyker så småningom ner i sällskapet, i en ordning jag har glömt bort. Tiden närmar sig bussen ner till stan, på vilket flickorna får bråttom med vinet och jag och den blonde vikingen från Höganäs ser till att klämma ner en öl till.

Busstur. Linje 4, fredagsfyllornas ambulerande tempel. Ankomst till Tegnérs till vilket vi studenter hade styrt stegen, därefter en natt med lite samtal men desto mer skratt och alkoholhaltig dricka. Det senare avslutades i en tragisk katharsis med en av Jacob påbjuden tequila-shot, efter vilken jag gick omkring i bomull; sov fem minuter på trappan till Akademibokhandeln; och därefter somnade i en fåtölj i Tegnérs mörkare hörn. Vid tredje timmen återuppstånden och åter ute i friska luften med mina vänner.

Någonstans i röran bjöds jag på cigarr av en människa vars enda utmärkande drag var att jag aldrig sett honom förut, vilket har gjort honom svåridentifierad.

Sängens mjuka -- som jag då trodde -- fristad hägrade, vilket efter en lång dag full av intryck kändes värt att applådera. I samlad trupp gick vi norrut, vissa betydligt rakare än andra. Här börjar dock mitt minne svika mig, föga förvånande med tanke på hur rolig jag tydligen var enligt mina kamrater. Jag ställer mig dock fortsatt frågande till alla anklagelser om sluddrande.

Väl framme hos Alex, samtal sittande på en trottoarkant -- alternativt, liggande på vägen. Tårta i ett kök i ett sovande hus. Läggdags. Småprat. Sömn, med ett brett leende på läpparna.

Och av allting under hela dagen så var det bästa att gå armkrok med väldigt kära vänner mitt i natten efter ett väl genomfört dagsverke -- för nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Och även om vi hade tagit studenten så gick vi ju trots allt, åtminstone ett tag till, åt samma håll.

Och en dag kanske en mer utförlig redogörelse släpps för massan. Vem vet? Men nu, efter avslutat alster, känns det som dags att för en stund retirera till annan plats, dricka något kallt och skåda in i mig själv och mina minnen från en av de där dagarna som man bara upplever en gång i sitt liv, och därefter aldrig glömmer.

Det räcker nog här.

/wellington.

1 kommentar(er).:

Alex said...

Underbar dag =D Armkrok genom stan i stundentmössor mitt i natten var underbart, det kändes helt rätt som avslut...

FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN!

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates