Day Seven: Hope - Ayreon

Let me take you back
To the time when we were chasing all the girls
Two maniacs
Indulging in the pleasures of this world

So much to see, so much to live for
Questions to answer, places to go
So much to be, so much to care for
Deep down inside I think you know
You are free... come back to me!

Look ahead and see
There are still so many borders we could cross
Just you and me
Making up for all the time that we have lost

Det är sent, och lördag har redan blivit till söndag. Jag borde gå och lägga mig, speciellt med tanke på att dagen, minst sagt, knappast har varit fruktbar. Vissa dagar är sådana: du vaknar och vet redan från början att du ska möta sexton timmar av apati och besvikelse, naken och endast beväpnad med ditt vittrande svärd av målmedvetenhet och driv, för sådant har du. Det finns alltid en drivkraft, om den så är att bara ta sig igenom dagen och därefter få avsluta den i samma ensamhet du vaknade ifrån och därefter börja nästa dag på nytt, utan den föregåendes bagage. Nå, jag är dålig på att ta korta sikten -- det hade med facit i hand blivit alldeles för deprimerande -- och längtar istället till hösten, men även det är en drivkraft. Visserligen motiverar den inte varför jag ska gå upp ur sängen en händelselös dag i juni när jag inget hellre vill än september månads ankomst, men löftet om ett stopp på det cykliska, mentala gatloppet räcker väldigt långt.

Jag borde gå och lägga mig, men det är whisky kvar i glaset och en mental bägare att tömma, om så hela världen eller inte en själ läser det. Det är märkligt vad formandet av arbiträrt meningsbelagda bokstavskombinationer kan göra för ens sinnesfrid.

Det är nästan tre år sedan nu, tre år sedan jag insåg -- alternativt bestämde mig för -- att livet här var mer än bara tröttsamt, det tärde på psyke. Jag tror jag minns det precisa ögonblicket, men det fläker jag inte ut här; det är ingen som tjänar något på det. Den mörka sommaren som följde är inte mycket till diskussionsämne heller, ej heller den plågsamma gymnasiesejouren i Ystad eller för den delen den slutgiltiga flykten, för en flykt var det. Det som kommer att sägas via ettor och nollor har redan sagts, och resten hör hemma mellan fyra ögon snarare än IPRED-nätet. Om ni läser, SÄPO, så är jag radikal kommunist och planerar statskupp på tisdag. Hade vi varit i Frankrike hade piketbussarna varit på väg till norra Ystad i detta nu. Heja världen, kanske vi har lärt oss något från Stasi trots allt. Men nu går jag av banan: det är tre år sedan, sånär som på några veckor. Ett märkvärt jubileum, sannerligen, för därifrån förändrades allt och efter ett stålbad där man intet kunde göra annat än att vrida sig i ensamhetens och isolationens, det instängda rummets plåga, syntes ljus först genom ett nyckelhål och därefter genom en vidöppen dörr, till det solbadande torg där jag trots allt står idag.

Det är märkligt att säga det, men de tre djävligaste månaderna av mitt liv tog mig till den ljusaste punkten jag har nått, och det är där jag är när klockan ringer in den sjunde juni 2009. Borde det firas eller skys? Borde jag försöka glömma gropen med rundade kanter och istället fokusera på nuet, eller bör blåslampan, minnets egen Bunsenbrännare, hållas tänd och blåglödgad som en påminnelse om en plats dit jag aldrig vill igen? Trots allt, näst kärlek finns det få saker som inspirerar lika obönhörlig, ilsken strid som rädsla.

Det är en sextonuddad blomma i botten på mitt lglas. Smak av ensligt belägna destillerier blandas med en syn från victorianska salonger, klädda med mörk panel och belagda med dyra mattor från imperiets alla hörn. Det är säkert köpt på Duka.

Hösten lär inte bli en regelrätt frälsning, men likväl en dumpning av en väldig massa bagage som har tyngt ner mig alldeles för länge, och som vid det här laget har börjat stinka. Jag undrar om något har dött i en av koffertarna: det luktar ammoniak, och jag vägrar att lyfta på locket. Gud -- om ni ursäktar blasfemin -- vet vad som möter den som gör det. Men det ska inte bäras länge till, och vid första möjliga tillfälle ska det antingen brännas eller sättas på ett enkelriktat tåg till Baruun-Urt. Som resesällskap följer apatin och nedstämdheten -- hösten ska bli en nystart, oavsett om ödet vill eller inte.

Kalla mig fatalist, det är fint för min del. I detta är jag fatalistisk då allt annat vore dårskap. Det finns inga halvmessyrer i detta, det finns inget nästan eller lagom, det finns bara den slutgiltiga konfrontationen med demoner som har dansat runt min säng tre år för länge och som har gjort sitt bästa för att förlänga skuggor och ruska i träd under nattliga promenader på väg hem. Det finns bara ett mentalt krig som inte kan förloras för det är min sinnesvärld och den har jag kontroll över om jag bara vill tillräckligt mycket. När augusti månad går mot sitt slut har jag givit mitt sista skrik av frustration och mitt sista ögonblick av tomhet i denna kontext. Jag är trött på att vandra ensam, och jag är än mer trött på att känna mig ensam, kall och övergiven, för det är dit du når så småningom även om det inte korresponderar med din de facto livssituation. Ensamheten i sin tur leder ner till gropen. Nog med det, nog för presens och futurum, och Gud nåde det öde som står emellan mig och mitt mentala Harmageddon. För många morgnar har börjat som denna.

Nog nu, och faktumet att jag valde en låt med titeln "Hope" snarare än en med titeln "Loser", som jag först tänkte, visar på att jag åtminstone trampar på rätt spår. Jag har något att hoppas på och det har eldats på av de mest karaktärs- och personlighetsbyggande åren jag har levt genom. Har man en gång smakat det ljuva livets bägare smakar allt salt efteråt, och du blir törstigare och törstigare.

Nu är whiskyn slut, så även orden, och för varje natt då jag stupar i min obäddade säng kommer hösten allt närmre, och avståndet till det förgångna ökar.

Snart så. Snart.

Godnatt.

/wellington.

1 kommentar(er).:

Ara said...

Trevlig läsning, trots det något dystra temat. BTW har du lyssnat på Ayreon någon längre tid?

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates