Beat It - Michael Jackson

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you,
Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Just beat it, beat it, beat it, beat it
No one wants to be defeated
Showin' how funky and strong is your fight
It doesn't matter who's wrong or right,
Just beat it

Det här får stå som min relativt oansenliga tribut till popens kanske största genom tiderna. Den får förbli kort. Jag har alltid föredragit rock, i vilket fall. Det är väl lite därför jag gillar Beat It -- Eddie Van Halen spelar trots allt gitarr på spåret.

Bohus klippor, Sveriges mest västra utpost. Det är där jag befinner mig nu. Kungshamn, för att vara mer specifikt, men eftersom jag aldrig varit tillräckligt populär för att få en stalker så spelar det nog rätt lite roll. [I tankepausen mellan föregående mening och nästa inmundigades en klunk iskall Staropramen.] Värmen har varit näst intill bitande, och om det så förblir sig lär jag vara brun som kavring när jag kommer hem.

De kala, karga klipporna, bredvid salt hav under varm sol, borde te sig ganska avslappnande. Jag vet dock spelet, och lär vara rastlös inom några få dagar. Jag har varit med förr, trots allt. Jag har spenderat en hel del tid de senaste dagarna med att gå över minnen, i huvudsak färska sådana. Balen, Kroatien, studenten, saker efter studenten -- huvudsakligen, men inte endast. Vad exakt om dessa behåller jag för mig själv, men det är ganska uniformt. Det ligger mycket saknad i luften jag andas för tillfället: saknad både efter tid, rum och människor som har befolkat det.

Emellanåt söker sig tankarna så långt tillbaka som Jersey 2004, men oftast uppehåller de sig vid den senaste en och en halv månadens händelser. Överraskande mycket av sagda minnen består av enstaka kommentarer eller gester från enskilda personer, ljud och rörelser som så passande illustrerar varför jag, i sanning, älskat och älskar personen ifråga. För älskar gör jag, även om det är ett laddat ord reserverat för poeter och kvinnfolk.

Jag älskar några få, gillar desto fler och trivs med de flesta, men kan samtidigt inte hitta en enda ovän. Det är en smått remarkabel, men väldigt trevlig insikt. Om inte annat ger det mig sinnesfriden av att veta hur jag tycks ha spenderat min energi på rätt saker de senaste åren, även om en del såväl älskade som bekanta endast tillkommit på senare tid.

Jag vet, jag vet! Jag är på semester. Jag borde ha bättre saker för mig än att sitta och tänka melankoliska tankar, och jag borde njuta av den totala ensamheten på en klippa som blickar ut emot Nordsjön snarare än sakna. Men sådan är jag, och jag brukar inte vara någon jäkel på att hålla båda fötterna -- eller ännu värre, huvudet -- på jorden. Det är alldeles för lätt att flyta upp i den tomma oändligheten i riktning mot Cassiopeia.

*
Han log. Oklart om åt sin filosofiska utläggning eller åt min
uppenbara förvirring.
"Kyparen, ett glas mineralvatten och en Magnecyl, tack."
*
Springsteen sjunger "Born to Run" i gälla mobiltelefonhögtalare -- ibland får man (eller åtminstone jag, men jag gillar att säga det i plural istället) nästan orgasm av det svenska språkets oändliga sammanskrivningsmöjligheter! -- bredvid mig, och har rätt som vanligt. Tramps like us were born to run, baby we were born to run. Eko, för fan, så jävla mycket eko att det hörs hela vägen till New Jersey. Jag måste skola någon vän i hans storhet så att vi kan sucka över poesin, träffsäkerheten och rocken tillsammans. [Mellan föregående mening och nästa inbemundigades hela fyra klunkar Stratopramen i ren upphetsning, dock utan sexuella undertoner överhuvudtaget då Bruce Springsteen trots allt inte har några tuttar.] Nästa köp blir, om allt går som det ska, Greetings From Asbury park, N.J. Spirit in the Night gör sig nog bra på LP.

Den nedåtgående solen lyser för tillfället in i mitt lilla kyffe. Kyffet ifråga är litet, ungefär två halv meter brett och fem meter långt, med nästan brutalt snedtak och en liten garderob med tapeter på insidan. En säng står i ena hörnan, tunn och nedsutten. Jag är kär i det här rummet -- när jag har orerat om mina drömmars vindsrum någonstans i Berlin är det något i den här stilen jag har föreställt mig, fast med kök och badrum, eller åtminstone toalett eller dylikt att dumpa kroppsvätskor i.

Så många tankar, så lite tid att skriva ned dem. Dessutom, med tanke på årstiden, så få läsare. Likväl så ger internet intrycket, for better or worse, att någon alltid tittar, läser och bedömer. Dagböcker är bara riktigt tilltalande vid känslomässiga besvär eller ilska, om ens då. Bristen på publik gör att jag storknar.

Men det ska de veta: "Jag gör allt för min publik, tammefan."

Det finns många fler teman att ta upp, men det skulle göra inlägget än mer frakturerat och osammanhängande än det redan är. Därmed, snarare än att fortsätta, vinkar jag ett digitalt adjö. Imorgon beger jag mig till Göteborg; på söndag åker jag hem; på måndag får jag mina betyg och ska därefter ut för att rehabilitera mig med f.d. klasskamrater; och på tisdag åker jag till Hultsfred. Jävlar i det. [Efter denna avslutande mening avslutades även flaskan med Staropramen, ackompanjerad av en suck av nostalgi, saknad och gott hopp om framtiden.]

/wellington.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates