Youngstown - Bruce Springsteen

When I die I don't want no part of heaven,
I would not do heaven's work well
I hope the devil comes and takes me to stand
in the fiery furnaces of hell
Någonstans i mitt undermedvetna undrade jag stilla hur jag egentligen hamnat där jag befann mig. Korridorer med luften tyngs av ångest över annalkande prövningar hade helt plötsligt bytts till flammande värme och sotflagor. Min stilla reflektion avbröts dock abrupt av att en sällsynt olägligt placerad hög granruskor plötsligt tog fyr bredvid mig, våldsamt och sprakande.

Ilsket svingande en enruska gjorde jag så gott jag kunde för att hålla linjen och inte låta elden sprida sig alltför nära skogsbrynet. Hade jag inte lyckats med det så hade uttrycket "hus i helvete" kunnat få en helt ny, rent filmiskt klar innebörd. Det löste sig dock, och jag hämtade istället en räfsa. Med ironiskt likartade rörelser spred jag nu istället elden: drev den emot mig, drog upp den till manshöga flammor, lät nytt gräs förtäras av infernot. I ett regn av sotflagor var jag djävulens trädgårsmästare med svett och adrenalin i mina tidigare blodfyllda ådror.

Till skillnad från mycket annat de senaste dagarna så var det här dock ingen mardröm - men de är en lång, trist och ganska obekväm historia som jag inte tänker tråka ut er med nu - utan en klar realitet. Att elda torrt gräs på en äng låter visserligen föga dramatiskt men det har sina poänger.

Att stå där när det var som mest intensivt och känna värmen på din hud så att det gick från att vara varmt till att svida till att brännas till att nästan spricka, alltmedan du kisar med ögonen och gör så gott du kan för att sprida det jämnt och låta hela marken få sin del av de slickande lågorna, gav mig en väldigt intressant känsla: jag slogs för min överlevnad, rent instinktivt. När du står där är du medveten om att det är du eller han, elden. Du är också fullt medveten om att det mycket väl kan gå åt helvete med lite otur eller om du inte sköter dig. Det överväldigande i situationen var att alla andra tankar var som bortblåsta: minnen av platser som Berlin och Skottland; tankar på vår, sol och vänskap; kärlek och glädje. Men ej heller stress över prestationer, eller brist på dem; ingen bitterhet över att ditt liv lett dig på vägar du inte önskar; ingen ånger över tavlan ditt liv har målat; ingen väntan på saker som emellanåt känns alldeles för långt fram i tiden; kanske allra mest, ingen hjärtskärande längtan efter sådant som är ouppnåeligt, orealistiskt och absurt, men som du ändå ägnar så mycket vaken tid att sukta efter. Det är du och elden, och det enda som spelar någon roll är din överlevnad, vilken allt annat är underordnad: såväl olycka och ångest, som en kvinnas vettlöst mjuka och sinnesförlamande beröring.

Vid elden, med elden, var jag mer djur än människa. I längden hade det inte varit så, men i det korta var det värt att släppa även allt som är gott, för att få slippa alla demoner om än för en kort stund.

Ibland undrar jag vilken riktning jag egentligen är på väg i.

/wellington.

1 kommentar(er).:

popapraniec said...

Strävan efter överlevnad är grunden för hela vår existens. Så visst är det skönt när allt annat -- i grund och botten mer meningslöst -- skärs bort och lämnar kvar själva essensen. :B

Nåja, trots all svett och aska så låter det som en skön flykt från "gråzonen".

Och, äh, oaktat determinism och allt relaterat flumm så är det upp till dig att bestämma vilken riktning du tar. Det är en bättre plan än att stå och undra vart vinden kommer att föra dig.

Släpp det förflutna! Livet "har lett dig på vägar du inte önskar" och nu är det din tur att ta över styret. Du har humor, en vokabulär att beundra och körkort; så vad väntar du på?

Nu är jag vagt medveten om överskottet av osammanhängande optimism och att det^ inte var poängen med ditt inlägg; men jag skyller allt på Öl och låtar av Bob Dylan, okej :(

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates