When the Sun Goes Down - Arctic Monkeys

Look here comes a Ford Mondeo
Isn't he Mister Inconspicuous?

And he don't even have to say 'owt

She's in the stance ready to get picked up


Bet she's delighted when she sees him

Pulling in and giving her the eye

Because she must be fucking freezing

Scantily clad beneath the clear night sky

it doesn't stop in the winter, no


They said it changes when the sun goes down

Yeah, t
hey said it changes when the sun goes down
They said it changes when the sun goes down
Around here

Jag har alltid gillat Arctic Monkeys, inte bara för att de sjunger på dialekt och har rent poetiska texter, utan även för att de har en frontfigur kapabel att skriva låtar som When the Sun Goes Down. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem, så när jag plötsligt märkte att de dukit upp på Spotify så satte jag mig och lyssnade.

Det trevliga med When the Sun Goes Down är att den lyckas framkalla en känsla som varit nästan sorgligt avsomnad de senaste åren, alltsedan jag började i Lund, nämligen den gnagande envisa indignation och frustration som en värld av ojämlikhet och kyla har kunnat framkalla i mig sedan jag som tolvåring indignerad bevittnade hur USA invaderade Irak. Då var det nog mer magkänsla än någonting annat som framkallade känslan, men min indignation var äkta och jag kunde inte för mitt liv förstå hur sådana saker fick pågå. Fanns ingen som kunde slå näven i bordet och med hotfull blick och myndigt tonfall säga åt allsköns aktörer att skärpa sig och tänka efter innan de sade eller gjorde något?

Nå, Alex Turner lyckas få mig indignerad återigen, till min blandade munterhet, frustration och, ja, indignation. Bilden av en flicka, "scantily clad beneath the clear night sky", har alltid varit lätt för mig att visualisera, från höga klackar via bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift och färgat hår. Det är mörkt, det snöar och hon är sannolikt inte mycket mer än 18 år. Det är mörkt och det snöar och hon är glad att hon får hoppa in i en varm Ford Mondeo för lite motion, och den enda detalj i tavlan som jag aldrig lyckats märka ut är varför hon hamnade där hon gjorde.

Det undrar Alex Turner också, och frågar sig "what went wrong, so that she had to roam the streets". Frågan är mer av en elegisk suck än ett engagerat stridsrop, men en undran likväl. Han bryr sig, och det gör jag också.

Ja, jag bryr mig om en fiktiv prostituerad ifrån Sheffields mindre glamorösa områden, för det finns fler som henne. Det finns fler flickor i samma utförande, från höga klackar via bara ben, ända upp till tjockt läppstift och färgat hår, och inte i något av fallen vet jag varför de går där under stjärnor och fallande flingor av frost, både i Sheffield och London och Moskva och Philadelphia och Köpenhamn. Jag känner ingen, och har aldrig talat med en av dem, men jag har sett deras uppenbarelser och blickar. Det är inga lyckliga ögon -- de är antingen tomma eller desperata.

Samtidigt som de vandrar nattliga bakgator likt Cantervilskt osaliga andar för att kunna tjäna sitt uppehälle finns det män som kör Ford Mondeo och har tillräckligt med pengar och tid att låta sagda flickor tjäna sitt uppehälle. Det är här indignationen kommer in.

Den där jävla Mondeo-ägaren ser samma tomma ögon som jag har gjort och låter sina händer utforska det lilla av de trasiga kropparna som inte dols av den nödtorftiga klädseln. Ändå gör han det, och säkerligen mer än en gång.

Han kanske till och med har en favorit.

Hans ögon kan inte skilja sig mycket från mina. Så vart går det fel? Finns det sådant som empatiskt brytningsfel?

På nattliga gator vandrar flickor med trasiga blickar, från höga klackar via
bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift, färgat hår och brustna blickar. Så länge det finns män som han i Ford Mondeon som motiverar deras existens, visar det att någonting är helt orättvist.

För om de har pengar till att använda nattens stelfrusna madamer, så har de för mycket pengar. Och innan den dag madamerna har fått de pengar som spenderas på att utnyttja dem så har jag all anledning att även i fortsättningen vara indignerad, frustrerad och beklämd. För inte fan är det rätt, och inte fan ska det så förbli, och sympatin är engagemangets starkaste drivkraft.
"Men strunt är strunt och snus är snus
om än i gyllene dosor
Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor"
För övrigt har jag inget personligt emot Ford Mondeo-ägare.

/wellington.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates