Tom Traubert's Blues - Tom Waits

Wasted and wounded, it ain't what the moon did
Got what I paid for now
See ya tomorrow, hey Frank can I borrow
A couple of bucks from you?
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

Now I lost my Saint Christopher now that I've kissed her
And the one-armed bandit knows
And the maverick Chinaman and the cold-blooded signs
And the girls down by the strip-tease shows
Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

För att ha frågan ur världen så var jag nära att köra över en fotgängare vid ett övergångsställe i morse. Hade det varit uppkörningen så hade den blivit ungefär två minuter lång.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Önska mig lycka till.

Vissa morgnar är helt enkelt inte till för att man ska bemöda sig med att kravla ur sängen, dra på vardagsstassen och gå ut i världen, käck och redo att vara mänskligheten till gagn. Ej heller är de till för att studsa upp med ett leende på läpparna och därefter äta frukost med humöret lysande som solen -- och äggulan, eftersom du vill ha dina ägg "sunny side up" -- och uppfylld med en glädje över att vara vid liv och få bevittna världen, naturen, och alla under de hyser. I förlängningen är vissa morgnar inte till för att ta sig upp ur sängen överhuvudtaget: lakanen är svettiga och luften i rummet berövad på all renhet och syrehalt, men det är varmare än huset, staden och världen utanför. Ditt ben gör ont för att du har legat på ett konstigt vis, men det kommer göra mer ont om du börjar gå.

Dina tankar vandrar osaltade gator utan gatlampor, men när du går upp avviker de från den asfalterade stigen och prövar sin lycka i terrängen, men de kan lika gärna trampa i en mörk tjärn som slå sig ner för picknick i en solig glänta.

Givet terrängen finns det nog fler tjärnar än gläntor.

Men klockan tickar och tiden går, och slutligen blir du tvungen att dra dig ur kokongen och på vingliga steg inleda dagen -- du har åtaganden, pojk, och plikter och måsten. Även om du helst skulle vilja så kan du inte förbli i sängen tills dagen har passerat och du får en chans att vakna på rätt sida igen. Även om det borde svepas iväg så förblir humöret en tryckande, våt ullfilt som kväver dig timme efter timme.

Även om du egentligen borde ta dig i kragen och se till det goda i livet så ligger du hjälplös likt en nyligen uppvaknad Gregor Samsa, utan fäste för dina fötter eller ambitioner.

Sådana morgnar ligger du istället stilla, tittar upp i taket och lyssnar på klickandet var sextionde sekund när klockans visare faller framåt. I en bättre situation hade du haft något problem som gnagde eller en faktiskt orsak till bryderier, men istället möts du av tomhet och tystnadens dövande dån. Du kan inte definiera problemet, kanske för att det inte ens finns något. men likväl vaknar du en sådan morgon med ett hjärta som tycks ha tröttnat och en själ som ligger avsomnad på en trottoar efter att inte ha kunnat betala för sin lager och viskar till dig själv: "Vad är egentligen poängen?" Och efter den första viskningen upprepar du det omedvetet, ett destruktivt mantra som biter sig fast. Sådana morgnar önskar jag att livet hade en snabbspolningsfunktion. Sådana morgnar undrar jag om det finns någon egentlig poäng med existens...

Sådana morgnar uppvägs bara av morgnarna som vanligtvis kommer efter, när man inser -- eller under dagen handgripligen får demonstrerat av en ovetande själ i din omgivning -- varför ens hjärta bultade till att börja med, och att det faktiskt finns de som kan sparka lite liv i din själ på den spruckna trottoaren, betala hans krognota och följa honom hem.

Men sådana morgnar fortsätter att komma, den ena gången mer beslutsamma än den andra. Och sådana morgnar undrar jag hur vettig jag egentligen är. Hur svårt kan det egentligen vara att bara hålla sig livsglad?

/wellington.

P.S. Det här artade sig från början som ett privat dagboksinlägg, men allt eftersom språkets krumbukter mildrade -- eller snarare tillförde liv åt -- mitt humör så gillade jag hur det artade sig, och med tanke på min begränsade läsarskara och att den endast innefattar personer jag känner förtroende för så publicerade jag det ändå. That said, om inläggets karaktär inte lämnar mycket att kommentera, lägg gärna en stilistisk istället. D.S.

2 kommentar(er).:

Alex said...

Du använder språket på ett riktigt underbart sätt! Väldigt fina liknelser och intressanta reflektioner...

Jag tror att vissa känslor är svåra att beskriva utan språkliga krumbukter. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med logik i vissa känslor för att bara kunna skriva om dem rakt upp-och-ner.

"Plikter och åtaganden"... dags för vuxenvärlden och allt det där. Men det gäller att tänka positivt, motsatsen hjälper i var fall inte. Motiga dagar kan försöka tynga ner en, men det går att mota bort dem.

void said...

Jag gillade det här inlägget skarpt, det du skriver om resonates (resonerar??) mycket mig mig, känner verkligen igen mig. Om man ser det som att man väljer att göra de sakerna man "måste" göra, kanske blir det bättre, dvs att man gör det man vill göra. Eller kanske inte.

Liv, jag förstår dig inte.

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates