fields of gold - sting

Och ännu en dag har passerat i min sömniga lilla stad, en väldigt slapp sådan. Sparsamt med blåst och mycken sol har lett till att min övervåning blivit ganska kvav under dagen. Därav tog jag min tillflykt ut, i hopp om att kunna ta det lugnt. Detta visade sig dock snabbt vara ett dåligt drag, då luften var praktiskt taget likadan utomhus, minus fläkten jag håller på skrivbordet dagarna i ända.

Jag räknar till tretton ytterligare lovdagar, innan man ska äntra Österportgymnasiet. Samhäll-samhälle, det klingar fint iallafall. Slut på grundskolans lulliga inramning, slut på bild-musik-slöjd, slut med Västervång. För all del, jag kommer säkert sakna Västran allt vad det lider, men hittills känner jag ingen större nostalgi över "skolan som sett praktiskt taget likadan ut de senaste tretti åren", som indianerna brukar kalla det.

Efter att ha slutat nian väntade jag egentligen bara på att ångesten skulle infinna sig, att man skulle sitta och enormt sakna sina tidigare skolkamrater. Någon gång i juli insåg jag ganska snabbt att jag skulle förbli förskonad. Det var helt annat när jag förra sommaren kom hem från Jersey, då hade man ren ångest redan två veckor innan man skulle hem. Och så satt jag praktiskt taget hela sommaren på balkongen och längtade tillbaka till tre helt underbara veckor på en engelsk paradisö.

De kontakterna man skapade där är i och för sig numera till största delen försummade och bortglömda, och jag har endast regelbunden kontakt med en tre stycken, av de trettiåtta jag har msn till. Ganska tragiskt när jag tänker efter. Efter återträffen i oktober förra året bröts det.flesta kontakterna ganska snabb. En väldigt god vän till mig från språkresan, för övrigt en av de få jag har kontakt med, sa att det antagligen var för att man . . . ville släppa det, på något sätt. Glömma det och endast ha minnena från själva resan kvar, och därmed slippa saknaden.

Jag förstår henne.

Och vid den Gud vars existens jag betvivlar och förnekar, jag tror att jag fortfarande saknar mina tre Jersey-veckor mer än mina tre år på Västervång. Varför? Jag antar att det är på grund av att alla personer från språkresan är utspridda i Sverige, i Växjö, Malmö, Helsingborg, Mölndal, Mantorp, Kungsängen och tusen andra ställen tycks det.

Av alla nior på Västervång finnes alla i Ystad. Utom William förstås, min egen handyman, som återigen har flyttat efter en ettårig session i sydkustens pärla.

Därmed reduceras saknaden till själva högstadietiden i sig självt, en relativt fri tid och det sista steget innan det stadie av utbildningen som är tänkt att ta oss in i vuxenvärlden. En hel värld väntar på oss där ute, och den Gud som jag fortfarande förnekar ska veta att jag har väntat länge nog på att ta detta första steg mot den riktiga världen.

Pratade för övrigt med käraste Linnea idag. Alltid lika härligt.

Tills vidare,
/Linus

I jukeboxen just nu; Sting - Fiels of gold

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates